Det stormar där ute.
Då vill man bara springa och gömma sig i ett hörn, blunda och fantisera att allt är tyst och stilla, göra musik av orden, fly undan verkligheten, drömma om hur det skulle kunna vara, drömma om hur man vill att det ska vara, tänka att man visst räcker till, inte tänka på vad dom vill, vad dom förväntar sig, veta att det ordnar sig, det är inte brottom längre, inte det minsta.
Det är då man kan leva på riktigt.
Varför.
Har.
Alla.
Så.
Brottom.