Här kommer en liten radirams om musik och allt jag funderar på.
Har sjungit på en massa tillfällen i december, och jag kan bli så irriterad på mig själv och alltihop. Som att jag undrar om folk verkligen orkar lyssna på mig och mina dumma låtar. Och så börjar man känna sig som en skrytmåns när man ska spela egna låtar hela tiden, nu ska man visa upp hur duktig man är som har skrivit en egen låt, ja wow vad häftigt... Men det är ju inte det som är grejen. Helst av allt skulle jag vilja ha ett band i ett skitigt garage där vi skulle spela och ingen skulle behöva lyssna eller bry sig. Bara spela. För att det är så arma roligt. Det blir så fel ibland när det känns som att man ska försöka vara duktig och visa upp och vara så himla bra. Jag orkar inte.
Och så är det också det här artistprojektet jag är med i. Ett gäng i Åbo som tränar på att marknadsföra och boka artister. Det är via dom jag har en facebook-sida som singer- songwriter. Jag tycker egentligen inte om det, jag är ju inte någon artist heller. Och så går jag bara runt och tänker vad nu folk ska tycka om det här, tror hon att hon är något eller? Och dom fixar hemsidor hit och marknadsföring dit och jag är bara en stackars fjant som tycker om att skriva låtar. Jag vill inte bli känd. Jag kan till och med tycka att det är jobbigt när folk i Närpes säger att jag sjöng bra i kyrkan i förrgår eller så. Å andra sidan är det som att man blir beroende av responsen, man måste få höra att någon tyckte att man sjöng fint, och jag kan bli lite rädd för mig själv när jag känner så. Beröm får aldrig bli det viktigaste.
Men jag kan inte tänka mig att sluta skriva låtar, då skulle jag typ spricka... Och nu vet folk att jag skriver så då vill de höra. Eller..? Ska jag då börja tacka nej när någon frågar om jag vill sjunga på någon tillställning? För jag tycker ju om att sjunga. Det är nog det bästa som finns. Fast egentligen tycker jag allra mest om att öva och bara spela när ingen hör på, att sjunga inför folk är alltid lite av en pina. Man blir nervös och det går dåligt ibland och man får prestationsångest, blääh!
Om 69 dagar är jag i en annan världsdel där jag då ska låås va tåff och gå en låtskrivarskola. Jag har lite blandade känslor inför det nu. Det känns som att folk gör det till en alltför stor grej, "nu kommer du nog att bli världsberömd och lallalaaa...". Nej, jag vill inte. Jag vill bara göra det jag älskar och så är det bra med det. Ibland undrar jag varför jag alls ska fara dit. Liksom, varför jag? Vad ska jag dit och göra, kommer jag ens att få något gjort där? Den som lever får se. Som moffa brukar säga.
Ja det blev ett långt inlägg, eh. Här kommer en låt av
Katie Melua.
